"This is a sad day in Anna-Marias life" sa jag till min kompis Alexandra.

Det var så det hela började, jag hade dock ingen aning om hur rätt jag hade när jag sa som jag sa. Jag satt igår på Universitetsbiblioteket i Manchester och insåg att jag var tvungen att gå för att hinna med mitt flyg.

Jag kansk även borde berätta att jag egentligen skulle ha flygit hem en vecka tidigare, men missade då mitt flyg. Jag skulle ha skrivit in mig på univeristetet här i stockholm senast i måndags, men har fått maila många söta rader till Religionsinstutitionen och de gick med på att låta mig registrera mig idag, torsdag, efter mycker om och men. 

   Mycket pengar som inte skulle behöva läggas ut har lagts ut för att jag över huvud taget skulle komma hem.

Ute på Manchesters gator lyckades jag själklart att villa bort mig och missade bussen jag skulle ta till flygplatsen. Jag rusade runt lite på stan och snarare än att be Gud om hjälp sa jag till honom att han var tvungen att klara mig ur det här.

    Helt plötsligt, som taget från ingenstans, uppenbarade sig Manchester Picaddily Station framför mig. Jag såg massa tåg och bussar och jag insåg att härifrån måste det gå nån buss som tar mig till flygplatsen.  Visst var det så. Snart satt jag på bussen till flygplatsen och jag trodde att jag hade påbörjat en smidig resa hem. Det skulle senare visa sig att jag hade fel. Fel fel fel fel

När jag landade i sverige missade jag precis den sista tunnelbanan. Värdelöst. Klockan var ett på natten och det regnade. Det tar mig ca en timme att gå hem på en solig dag, utan packning, så jag bestämde mig för att ta en taxi.

  Alla jag har pratat med hade fått sina pengar från CSN så jag räknade med att jag också hade fått det, men jag tänkte att för säkerhets skull skulle jag gå till en bankomat för att se hur mycket pengar jag hade kvar. I 15 minuter gick jag runt och letade efter en bankomat som inte var avstängt. Det är ren och skär idioti att ha alla bankomater runt centralstionen avstängda!

    Jag hade dock bara 2kr på kontot. Jag insåg senare att detta var på grund utav att jag inte varit på universitetet och registrerat mig än. CSN betalar inte ut några pengar innan det är gjort.

Jag skulle vilja säga:"Glad i hågen började jag leta efter en nattbus..." Men jag var allt annat än glad i hågen. Jag tror att jag kanske grät lite av trötthet och frustration. Jag gick till och med runt och muttrade "jag vill svära, jag vill svära, jag vill svära" för mig själv. Jag var ganska bitter.  Jag lärde mig dessutom att det går inga nattbusar till Gröndal. Det närmaste man kommer är Hornstull.

När jag stog o väntade på bussen till Hornstull tjuvlyssnade jag på ett ungt pars konversation. Jag kommer egentligen inte ihåg mycket av vad de sa. Ett klart minne har jag dock. Pojken tittade djupt in i flickans ögon och sa "Misären eskalerar"

Haha, tänkte jag. Värre än så här har jag svårt att tänka mej att det blir. Min misär har eskalerat klart. Trodde jag i alla fall...

Från Hornstull gick jag, med all packning, i regnet. Det tog 45 minuter att komma hem.

   Kl 03.15 stog jag i min lilla hiss och var otroligt nöjd över att vara så nära min säng. Jag skulle sova till 11 och sedan dra till Universitetet och fixa all ajg behövde fixa.

  Då plötsligt slog det mig. Jag skulle jobba på morgonen. Kl 7... det är groteskt tidigt, även om jag har gått o lagt mig i tid. Så det var inte mycket annat att göra än att ställa väckarklockan på 05:40 o krypa ner i sängen för att försöka få nån slags vila. Ångestladdat var det, det lovar jag.

Men nu känns det lite bättre, nu när jag har fått berätta om mitt lilla nattliga äventyr.  Bloggen har idag haft funktionen "Billig Psykolog". Så där sparade jag i alla fall lite pengar. Det är ju något att glädja sig över.

Varför är det så mycket lättare att vara glad när det är sol? Det är en fråga jag ofta ställer mig. Men idag funderade jag på varför man aldrig vänder på frågan. Hur kommer det sig att man blir deppig när det är mörkt. Eller varför är det inte lika lätt att vara glad när det är dåligt väder.

 Jag har en kompis från Norge som ALLTID är hysteriskt glad. Inte bara för att hon pratar norska och alltid låter glad, utan för att hennes personlighet är sån. Hon sprudlar alltid. Innan jag lärde känna henne trodde jag att det bara var fejk, men det verkar som att det faktiskt är genuint. Av någon anledning skrämmer det mig lite. Jag har svårt att tro att någon faktiskt kan vara så glad som hon är konstant. Jag tror att jag går och väntar på att hon ska bryta ihop till en deprimerad liten klup och bara gråta i några år för att blansera upp all glädje som alltid kommer ifrån henne.

  Min chef ringde mig för några dagar sedan och bad mig komma upp till hans kontor för att titta lite på schemat i sommar. Jag tror aldrig att han har varit så glad som han var under det här samtalet och av någon anledning hade jag svårt att tro att han verkligen var så uppåt.

Jag frågade hur han mådde och han svarade att han aldrig mått bättre. Man kan ju tycka att det skulle kännas tryggt, men det skrämde mig. Jag trodde att jag skulle få sparken. Det kändes inte naturligt att han skulle vara så positiv. Med all säkerhet låg det en hund begraven nånstans. Nervöst kom jag upp till kontoret, men det hände inget farligt. Jag fick lite beröm och så kom vi överrens om hur jag skulle jobba i sommar.

Min norska vän Rebekka har fortfarnade inte blivit mindre sprudlande. Men faktum kvarstår fortfarande: Glädje utöver det vanliga skrämmer mig. Jag har svårt att tro att de e genuint. Jag väntar på stormen efter lugnet...

    Därför ska jag sluta grubbla på varför man är gladare när det är sol och sommar o fint väder. Jag vill ju inte vara rädd för mig själv. Jag bara gillar läget o konstaterar att min "glädjebalans" uppnås när jag är deppig på vinterhalvåret  och glad på sommarhalvåret. Det skulle ju inte vara så jätte kul att vakna upp en morgon och, på grund av rädsla, inte våga umgås med sig själv. Konstant glädje utöver det vanliga får vänta tills jag är längre fram i min personliga utveckling!

(Tro inte att jag inte är glad nu, för det är jag. Det är ju sol :D)

Nu var det länge sedan jag var här inne och skrev något. Mitt sista inlägg handlade om att jag kände att jag trivdes i Stockholm och att den tidigare rastlöshet jag kännt var borta. Det var ju kul att jag kände så... För det gär jag inte längre. Det verkar som att det var ett plötsligt infall av sinnesro som kom över mig.

 Jag älskar fortfarande stockholm som stad. Jag älskar utsikten från mitt fönster på 6e våningen i Gröndal. Jag älskar allt vatten som finns här. Jag älskar mycket av estetiken och arkitekturen. Men det finns vissa saker som jag inte tänker ta upp här som jag är så otrolligt trött på och bara vill bort ifrån.

Ungeför två veckor efter att jag skrev mitt förra inlägg började jag känna att jag nog inte ville bo kvar i Stockholm. Jag har funderat på om jag ska flytta tillbaka till storbritannien. Det finns en del saker där borta som lockar, samtidigt som det finns mycket som skrämmer mig. Det kändes aldrig riktigt klockrent. Men så i helgen kom jag på det! Göteborg! Där finns allt jag behöver. Det är fortfarande i sverige. jag har släkt och vänner där. Jag kan fortsätta min utbildning där nere.Det var som en liten revolution. (Jag kommer dock ofta på fantastiska lösningar till mina och världens alla problem, som tyvärr oftar visar sig vara mindre effektiva i praktiken än vad de har varit i mitt huvud) Men jag tänker utforska detta. Jag ska inte göra som jag brukar och bara kasta mig in i det. Jag ska ta tid på mig för att känna efter och få allting ordnat ordentligt. Flyttar jag så blir det i Januari. Jag tror att det här är kan vara lösningen på min rastlöshet. Precis som jag trodde den gången jag flyttade till Stockholm för fem år sen, och sedan till Oslo för tre år sedan, o till Wales för två år sedan... Men det här blir annorlunda :D

Det slog mig i veckan att stockholm är fantastiskt. Jag har flyttat runt ganska mycket och kännt mig lite rastlös, men jag tror att jag har funnit någon slags ro nu. Jag har kommit fram till att det handlar om att släppa på sina galma mönster.

     En god vän flyttade nyligne till stockholm från Linköping. Jag hade planerat att jag skulle visa honom stockholm och hur charmigt det är här. Jag kom dock snart fram till att jag var nog inte helt rätt person för uppgiften. Jag kan ju inte stockholm själv. Jag håller mig mest på mina platser och går på samma gator jag alltid har gått på. Inte konstigt att jag känner mig rastlös i stockholm om Drottningatan och Gamla Stan är det enda jag ser!

     Jag och min kära vän Alice var ute och åt lunch idag och vi pratade lite om dels att jag under den sista veckan verkligen har byggt upp en kärlek för stockholm. Vi kom fram till att detta berodde på att jag de senaste dagarna har börjat gå mer, och därmed sett allt som finns mellan tunnelbaneuppgångarna. Man måste våga ta steget ut ur sin bekvämlighetszon. Så länge jag får ta tuben hittar jag hur bra somhelst, men o vad mycket charmigare staden blir när man vidgar sina vyer. Det är som en ny superkraft jag har hittat i mig själv. Kraften kallas för SYN. Varför bara titta i tunnlar när man kan se fina saker ovanför jorden?

I går var jag och tittade på filmen Jumper. Jag var på toppenhumör, i mina skönaste kläder och sällskapet var trevligt. Filmen var dock sådär. Det hade kunnat bli en bra story, men det kändes på mågot sätt som att han som skrev filmen blev lite för entusiastisk när han insåg att han kunda göra en riktigt cool film med en ny fräsh idé. Visst var det en del coola effekter i filmen, men det fanns ingenting att ta på. Storyn hade inget kött på benen.

Jag tänkte på detta när jag idag, ute på gatorna, ovanför jordytan, när jag utforskade och lärde mig mer och mer om min fantastiska superkraft SYNEN. Tänk om jag blir för entusiastisk och missar de små bra grejerna som ger krydda på livet bara för att jag nu bestämt mig för att utforska min stad? Genast sprang jag ner och tog en tunelbana till hötorget. Jag lever ändå i landet lagom är bäst. Jag trivs ju tillräckligt bra för att vara glad. Jag behöver inte se mer än cafe Mojo på drottningatan. Så varför utsätta sig för att kanske hitta något bättre, när risken är att man går miste om den där jätte goda äppel-kanel muffinsen, som man har ätit 100 gånger, och som kommer finnas kvar lika länge till? 

För några dagar sedan hade jag en konversation med en kompis som håller på att utbilda sig till polis. Vi pratade lite om barn och han berättade något intressant. Det spelar ingen roll vad barnen än berättar, hur hemskt det än är, personen som ställer frågor till ett barn får absolut inte visa att han/hon blir illa berörd av det som sägs.

   Anledningen till detta är bland annat att om barnen märker att de vuxna i sin omgivning har svårt att hantera de känslor barnen förmedlar, kommer barnet att sluta. Ett barn vill inte utsätta en annan person för känslor som är jobbiga för dem att hantera.

    När jag fick höra detta blev jag förundrad och imponerad över hur fantastiska barn faktiskt är. Plötsligt blev det jag har hört så många gåner (att vi måste avsäga oss den naturliga människan och bli såsom ett barn) så mycket mer levande. Barnen har fantastiska egenskaper. De vill det bästa för dem de älskar. Sen med åren kommer den utstuderade lömskheten.

   En sådan utstuderad lömskhet blev jag utsatt för igår. Är det inte intressant hur vi väljer att tro på det som är bekvämt för oss att tro på? 7elevens yogurtglass till exempel. "Ett nyttigt alternativ, lika gott som vanlig glass"

  Vaddå nyttigt??? Jag vet inte hur onyttigt det egentligen är, men igår gick jag på reklamen. Jag köpte en Yougurtgalss, istället för Ben & Jerrys Cookie Dough. När jag gick där med mina nya, fantstiska, solglasögon, på stockholms gator, ätandes min yogurtglass blev jag helt plötsligt väldigt skeptisk. Den här glassen var ju faktiskt inte alls så god, men invaggad i den lömska vuxna människans idylliska löften, tänkte jag glatt, "Ja, ja, den är i alla fall nyttig"

   Jag fortsatte promenera, fylld av vårkänslor (i mitten på februari, var är världen på väg?) tills det slog mig att så nyttigt kan det ju faktiskt inte va. Den tanken slog jag dock fort bort och fortsatte att njuta av glassen och solen, och fortsätta njuta, det tänker jag göra resten av glassäsongen också. Det var nämligen någon som sa att all Ben & Jerrys glass numera är nyttig och kalorifri. Eftersom jag är en ärlig människa litar ju jag då såklart på att andra människor är det dom med ;)

Jag brukar säga att jag har fyra laster, män, glass, rostbiff och kläder. Kläder och shopping. Jag kan inte gå in på Souk utan att köpa något. Jag är egentligen fullt medveten om detta. Ändå säger jag till mig själv, varje gång jag passerar, att den här gången kommer jag att klara det. Det här gången ska jag bara titta, inte köpa. Men när man möts av Topshop, STHLM Standard och Monki så går det ju inte att låta bli. De har så fantastiska kläder.

     Bland annat har Kate Moss designat en röd halterneckklänning som jag skulle kunna döda för att ha. När jag var inne fanns den dock inte i min storlek. Tur var väl det egentligen, för jag hade inte råd med den i alla fall.

   På grund av mina svårigheter att hålla plånboken stängd har jag börjat ta med mig mat till skolan så jag aldrig behöver ta mig upp ovenför marken. Jag kan hålla mig i tunnelbanesystemet när jag är på väg fram och tillbaka till skolan. Då behöverjag inte se alla skyltfönster.

    Det verkar dock som att mitt ena behov har övergått i ett annat. När jag inte tillåter mig själv att shoppa äter jag kopiösa mängder fett och onyttigheter istället. Om jag fortsätter så kommer jag ha ett till problem snart... Jag kommer inte kunna få på mig de klader jag har nu, och kommer därför vara tvungen att byta ut min garderob. Så kanske borde jag äta så mycket att jag blir två storlekar större, för då har jag ju inget val, då måste jag shoppa. Då kan jag ju köpa den där fantastiska Kate Moss klänningen, för den finns i två storlekar större än min egen.

   Fast vad jag egentligen ska göra är att göra mig av med båda ovanorna...  

Just nu sitter jag hemma hos mina föräldrar. Om nu undrar vart dom bor så är det i det lilla lila huset som står på stolpar. Ser ni det kommer ni förstå vad jag menar. Ni kan även knacka på där om ni skulle vara hungriga eller behöva toalett eller något. De är nämligen väldigt snälla mina föräldrar. Min lillasyster kan ibland vara lite mer svårcharmad. Idag tittade hon konstigt på mig när jag tog för mig av de stora saftiga apelsinerna i köktet.

"Du får inte äta den där", sa hon. "Du kan inte bara komma hem till oss och äta allt. Det är mamma som har betalat."

Sen kom det bästa av allt, metaforen, eller liknelsen eller vad man nu vill kalla det för. Min nioåriga systers sätt att få mig att förstå vad det faktiskt var jag höll på med.

"Skulle du ta en apelsin på Ica Maxi utan att betala?", frågar hon. Mitt svar blev självklart nej.

"Men det är ju mamma som har betalat det där apelsinen. Du får faktiskt inte bara komma hit och ta mat"

Där hade vi det. Jag har blivit dömd till TJUV av min 13 år yngre syster. Man såg verkligen i hennes blick att hon menade allvar. Hon tyckte att det var förkastligt och avskyvärt att jag kom hem och stal maten mamma hade betalat. I morgon tror jag att det är dags för mig och min syster att spendera lite tid tillsammans. Om hon vågar alltså. Det är väl lite läskigt att umgås med brottslingar.

Nu ska jag gå och lägga mig. Mamma och pappa har dock införskaffat en moraklocka. Det är allt förutom tyst. Och varje halvtimme har den nåt galet klockspelande för sig. De som bor här i huset påstår att man inte hör det... Dom ljuger.

Så känn er varmt välkomna hem till mina föräldrar, här blir man falskt anklagad och ljugen rätt upp i anisktet!! Men jag älskar det.

Kram o Godnatt

Jag sitter här och gör mig bekant med bloggvärlden och får en iver att låta hela cybervärlden lära känna mig. Som jag ser det har jag två problem.

1, Jag skriver på svenska, och långt ifrån alla i världen kan läsa svenska.

2, Är det någonting jag har lärt mig om relationer är det att man inte ska visa för mycket på en gång, då uppfattas man som et emotionellt vrak.

Jag tänker alltså vara försiktig och låta folk lära känna mig sakta, men säkert.

För tillfället bor jag på ett säteri utanför Södertälje, (men om tre veckor flyttar jag jag till Gröndal i Stockholm).

I går kväll bestämde jag och min rumskompis att vi skulle till gymmet idag på morgonen. Det blev inte riktigt så.

Varje dag klockan sju ska hästarna ha mat. Två timmar senare ska de släppas ut i sina hagar. Glada i hågen tänkte jag och Veronica (min roomie), att under dessa två timmar går vi till gymmet. Istället gick vi raka vägen tillbaka till sängen och sov de två timmarna. Efter att hästarna kommit ut såg vi på film och åt choklad och annat som har motsatt effekt mot vad en timme eller två på gymmet hade haft. Men det är lite så jag tycker om att leva mitt liv. Antingen eller liksom. Gör jag inte göra något bra, så gör jag det hellre inte alls. Jag ställer heller inte upp på tävlingar och spel om jag inte vet att jag har en GOD chans att vinna.

För övrigt insåg jag just ett till problem med att låta hela cybervärlden lära känna mig... Jag kan ju inte nå ut till alla på en gång. Men jag ska inte låta det stoppa mig. Jag tänker trotsa vad jag själv just har sagt och satsa på det här med bloggandet, även om inte så många läser. För en gångs skull ska jag göra något som inte behöver vara bäst. Jag tänker låta det räcka med att det bara är jag.

Nu ska jag räkna min kassa, sedan ska jag ta mig hem från mitt jobb.

Kram på er!